Att lämna Sverige

Hej! Det har nu gått tre månader sedan jag lämnade Hallsberg, Sverige och Europa för att helt ensam flytta till  den okända staden Stayton i Oregon, USA. Det är tre månader sedan jag lämnade de personer som betyder mest i hela mitt liv.
 
Att åka till USA som utbytesstudent har varit en högsta önskning i flera år. Jag var helt säker på att det var precis vad jag ville göra. I Oktober 2014 sökte jag till EF High School Year. När det var bestämt att jag skulle åka, fanns det inget jag längtade mer till. Jag trodde hemlängtan inte skulle vara något problem då det kändes som jag aldrig skulle kunna sakna något med Hallsberg. USA har alltid varit något speciellt för mig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men ända sedan jag var i Florida 2008 så har jag alltid velat åka tillbaka, vilket jag och min familj har gjort flera gånger. När jag fick chansen att åka dit i 10 månader fanns det inget som kunde stoppa mig! Självklart var jag nöjd med mitt liv i Sverige, men det kändes inte som att växa upp i Hallsberg, gå i skolan, ta studenten och sen plugga på universitet var tillräckligt för mig. Jag ville något mer. Men under vintern och våren 2015 förändrades mycket.  
 
 
Den 12 Augusti var verkligen en av de värsta dagen jag upplevt i hela mitt liv. Missförstå mig inte nu. Det enda jag visste var att jag skulle lämna alla jag älskade, för att flytta till ett ställe där jag inte kände någon - helt utan att veta vart jag skulle bo i ett helt år. Det ända jag visste var att jag först skulle bo tillsammans med en tjej från Nederländerna, hos en 65-årig kvinna som hette Linda, i ett samhälle med ca. 8000 invånare i staten Oregon på USA:s västkust. Vi två var så kallade "arrivals" vilket betyder att ingen av oss hade en permanent värdfamilj till en början. Jag var rädd. Rädd för att inte få någon permanent familj. Rädd för att lämna pappa helt ensam. Rädd för att när jag stod där på flygplatsen och kramade Jacob, skulle det vara sista gången jag någonsin kramade honom.Men hur rädd jag än var och hur många gånger jag än legat och gråtit över att jag skulle flytta, så fanns det en del av mig som verkligen ville åka. Jag åkte, och kom fram till EF Welcome Days, som varade i tre dagar i New York. Dessa tre dagar bestod till en stor del av trötthet, stress och gråt. Men mellan allt det så hade jag verkligen jättekul! Jag lärde känna riktigt grymma människor som jag kanske aldrig mer kommer träffa. Men det gör inget då vi alla var i samma situation. På sista kvällen av EF Welcome Days så såg jag tjejen från Nederländerna, Pien. Jag kände igen henne då vi varit vänner på Facebook sedan innan. Vi blev vänner direkt och dagen efter så flög vi tillsammans från New York till Portland, Oregon. Linda mötte oss på flygplatsen och vi rullade mot Stayton. Under hela denna period av 3-4 dagar hade jag konstant ångest och ville verkligen inget annat än att åka hem och bara lägga mig i min säng. När jag vakna upp på morgonen ville jag bara vara i min säng med Jacob bredvid mig. Men så lätt var det inte.
 
Det första jag gjorde när jag kom till Linda var att prata med henne om hur jag kände. Det verkade inte riktigt som att hon förstod, men jag hade inte räknat med det. Under de första tre veckorna i USA hade inte skolan börjat. Jag och Jacob pratade varje dag och hur mycket jag än ville åka hem, så ville han att jag skulle stanna. Innan jag åkte trodde jag inte att det skulle vara så svårt att ha "distansförhållande", som det faktiskt är. Jag trodde inte att jag skulle sakna honom så mycket som jag gör. När någon frågade innan jag åkte sa jag alltid att Jacob skulle finnas kvar och att tiden skulle gå fort. Men när jag väl åkte insåg jag att 10 månader var 10 MÅNADER, 1/20 av mitt liv, så kändes de galet långt. 300 dagar kändes som en evighet.
 
Jacob var en anledning till att jag inte längre ville åka till USA, men han var också den största anledningen till att jag åkte och stannade kvar. Och det är jag så himla tacksam för♥  För efter att ha bott hos Linda i 4-5 veckor, så fick jag faktiskt en permanent värdfamilj, som jag stolt kan säga att jag hittade helt själv. Jag blev kompis med MacKenzie i cross-countrylaget, och hon frågade ifall hennes familj kunde ha en utbytesstudent. EF hade inget att göra med hur jag hittade min värdfamilj. Jag fick flytta in hos familjen Anundi och jag kan lätt säga att de är den perfekta värdfamiljen för mig. Är så himla nöjd med att jag får bo hos dem och att jag inte åkte hem. Mitt år kommer bli det bästa det kan bli under deras tak!
 
 
Sista bilden på mig och min finaste Jacob innan jag åkte♥
 
I detta inlägg har jag skrivit väldigt mycket om Jacob. Det är främst för att han är en så pass stor del av det här, även om han inte är med mig. Jag ångrar inte en sekund att vi blev tillsammans även om jag skulle åka, men så klart hade det varit lättare om vi inte blivit det. Om du är en blivande utbytesstudent så är mitt tips att inte skaffa pojkvän innan du åker. Det är inte ett problem för alla, eller ens ett problem för mig. Jag säger det bara för att det kan underlätta i ganska många situationer. Men även om det gör mitt år lite tuffare, så är det värt det.
 
Jag har varit i USA i snart 3 månader, det är nästan en tredjedel av min tid här. Det har gått så fort! Det känns fortfarande som att det är jättelångt tills jag ska åka hem, men är så glad att jag åkte. Jag saknar alla hemma i Sverige så himla mycket. Och ibland tänker jag på allt jag hade kunnat gjort med alla om jag var hemma. Men nu är jag här och inte hemma. Jag är i ett land där allas drömmar kan bli verklighet bara man jobbar hårt, i landet där vapen räknas som frihet, i landet där det finns 13500 McDonalds. JAG ÄR I USA! Jag ska ta vara på tiden jag har här. Så kan jag vara galet stolt över mig själv när jag kommer hem till Sverige.
 
Till alla er som funderar på att åka någonstans som utbytesstudent - GÖR DET! Det är en helt sjuk upplevelse och jag är så otroligt tacksam att jag fick den möjligheten. Kram♥
 

 
Har ni några frågor går det bra att ställa dom i min frågestund just nu HÄR.

Kommentarer
Postat av: Robex Lundgren

fint

Svar: Tack!
Lisa Johansson

2015-11-15 @ 10:07:05 - http://ghgumman.blogg.se/
Postat av: Kourtney

Önskae att jag had egjort det, nu e jag 30 nästa år och känns lite för sent :( Jag åkte iaf och bodde i Australein, kind of the same thing :P

Svar: Jaa! Jag är väldigt glad att jag åkte! Åh vad härligt med Australien!
Lisa Johansson

2015-11-15 @ 20:56:17 - http://www.betterwords.blogg.se
Postat av: liamochmelvin.blogg.se

Åh... Blir typ deprimerad av ditt inlägg. Jag skulle aldrig någonsin kunna åka hemifrån så himla länge. Jag är beroende av känslan "att vara hemma". :/

Svar: Men åh bli inte det! Säg aldrig aldrig;)
Lisa Johansson

2015-11-15 @ 20:58:20 - http://liamochmelvin.blogg.se/
Postat av: Amanda Jona [SPONTAN]

Verkligen så himla intressant läsning, modig du är!

Svar: Tack så mycket! :)
Lisa Johansson

2015-11-15 @ 21:06:12 - http://spontan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0